Från Östersund i norr till Östervåla i Uppland. Som C-tränare i Norrland blir det emellanåt många mil för Isabelle Serrander, 32, från Timrå utanför Sundsvall.
Hon har jobbat som C-tränare i drygt fem år. I november checkade hon in på B-tränarutbildningen, sammanlagt tre kurstillfällen för att vässa kunskaperna ytterligare och som avslutas med en uppsats i februari.
– För mig och är det viktigt att ha ett mål att sträva mot och att hela tiden söka ny kunskap, säger hon.
Läs mer om Tränarutbildningen
– Jag vill också ha dokumenterade kunskaper. Hos många föreningar är det ett krav för att få vara verksam som tränare.
För att bli B-tränare i dressyr behöver en ha tagit upp elever på medelsvår nivå.
Själv har Isabelle Serrander matchat Quattro till Grand Prix och tog plats på unghäst-VM med Bella J 2021 (född 2015 Benetton Dream-Londonderry, uppfödare och ägare Helena Andersson). I stallet finns också Bellas lillebror Kingsman J (född 2021 Kane – Londonderry uppf Helena Andersson. Ägare Annika och IsabelleSerrander). Affendi (född 2014 Floricello – Sandro Hit, uppfödare och ägare Christina Olsson) och Atlantic (född 2016 Total Hope – Sandro Hit uppfödare och ägare Christina Olsson)

Sedan Isabelle var tolv år har hon tränat för sin mentor Maria Ia Eriksson, som bor i Edsbyn, ungefär 25 mil från Timrå.
– Hon betyder massor för mig och är en fantastisk förebild. Vi har en sådan bra kemi. Vi löser det så att hon kommer till mig varannan vecka. Då hjälper hon mig med mina hästar i två dagar i stöten och stöttar mig i mitt tränaruppdrag.
Isabelle började på ridskola men fick tidigt möjligheten att rida och tävla en välskolad ponny.
– För mig som inte hade hästvana föräldrar blev tränaren extra viktig då.

– Visst har jag ridit för andra tränare än Maria också. Det är viktigt att få perspektiv i ridningen, men Maria och jag har en lång och väldigt värdefull relation. Jag tror faktisk den är rätt ovanlig, säger Isabelle.
Samtidigt som hon gick C-tränarutbildningen var hon en del av Svenska Ridsportförbundets utvecklingsprogram på nivå 3.
– Vid något tillfälle fick vi möjligheten att ta med oss våra hemmatränare till programmet. Jag och Maria tog såklart chansen men jag var faktiskt rätt ensam om att ha min tränare med där och då.
Isabelle fortsatte även med utvecklingsprogrammet på nivå 4.
– Utvecklingsprogrammen är bland det roligaste jag gjort. De är så bra och har gett mig så mycket kunskap, vänner och värdefullt kontaktnät. Det är verkligen ett fint fönster för min elitsatsning.

Idag varvar Isabelle jobbet som tränare med en halvtidstjänst som administratör på en byggfirma. Vardagarna ägnar hon åt sina egna hästar. På helgerna tränar hon andra.
Det var viljan att hjälpa människor som förde henne in på tränarbanan från början.
– Jag hade tankar på att bli polis men nu får jag ju hjälpa både människor och hästar i stället.

Bland eleverna finns både barn och 60+:are. De som rider dressyr på Intermediaire nivå och de som rider islandshästar, ridtravare och nordsvenskar.

Mitt mål är att vår stund tillsammans ska bli så bra som möjligt. Vissa elever rider bara i ridhus de gånger då jag är där och då gäller det att hitta den bästa känslan för dagen.

–Jag planerar träningen och sätter mål utefter varje elev. Mitt mål är att vår stund tillsammans ska bli så bra som möjligt. Vissa elever rider bara i ridhus de gånger då jag är där och då gäller det att hitta den bästa känslan för dagen. Andra hjälper jag mer långsiktigt med tränings- och tävlingsplanering, berättar Isabelle.

Hon funderar mycket på sin roll som tränare och hur hon kan fortsätta att utveckla sig själv och sina elever.
– Det finns till exempel så mycket teoretisk kunskap som jag skulle kunna bli bättre på att lära ut och framför allt till elever som inte har ridksolebakgrund. Man borde ha mer tid för det. Kanske fler avsuttna träffar.
– Som tränare är det också viktigt att våga sätta ner foten och säga ifrån när något inte är bra, till exempel när det handlar om hästvälfärd.

I slutet av februari ska Isabelle skriva B-tränaruppsats. Ämnet har hon bestämt sedan länge.
– Träning som ger hållbara hästar är en hjärtefråga för mig. Många skador på häst är ju ofta ridrelaterade men när hästen blir skadad försvinner även tränaren ur bilden i stället för att vara en del av rehabiliteringen. Det där borde man titta närmare på.