Alpackorna Goliat, Gismo och Casanova är de första som möter oss hos Ridklubben Mulen på Skutans gård i Haninge söder om Stockholm. I hagen har de sällskap av tio nyfikna getter och grannar är minishettisarna Pablo, Shaggy och Scobby Doo. En bit bort breder hagarna och lösdrift-systemen ut sig ner mot sjön, med plats för de flesta av gårdens runt 50 hästar som bor ute året om. På Skutans gård bor också katter, kaniner, hundar och höns.
– För oss är det fantastiskt att kunna ge fler möjlighet att växa tillsammans med djur. Djuren lär oss så mycket – empati, ansvar och respekt, både för dem och för varandra. Men det finns de som kommer hit som aldrig har träffat på djur tidigare, säger Linda Pettersson och kramar om minishettisen Star, gårdens stjärna som kan göra konster och sprider glädje på äldreboenden.
– Här är alla djur lika mycket värda och för mig är djuren livet. De är mina arbetskamrater och bästa vänner!

I över 30 år har Linda Pettersson drivit ridskola och samtidigt spridit glädje genom sin minicirkus Linda & the Ministars. Tillsammans med Ridklubben Mulen har verksamheten vuxit sig ännu starkare och sedan augusti 2025 är klubben en del av Svenska Ridsportförbundets cirka 800 föreningar. Medlemskapet är ett bevis på att verksamheten svarar upp till vissa krav när det gäller bland annat hästvälfärd, trygghet och säkerhet för hästar och människor.

Vi finns här för alla elever. Många gånger handlar det om att se till att de får i sig mat och ge tröst och stöd när någon inte vill gå hem.

Runt 400 elever kommer till Skutans gård varje vecka för att rida, mysa med djuren och hänga med kompisar. En umgås-gård helt enkelt, för barn och ungdomar. Men det finns några vuxengrupper också.

De mesta hos Ridklubben Mulen sker utomhus, i ur och skur. Vid skötplatserna har hästarna sin egen plats. Här gör elever och hästar sig redo för dagens första lektioner ute i det fria. Några ponnyer passar på att ta en tupplur. Ett par hästar sköts om inne i det röda stallet.

– Alla är individer och vi anpassar oss efter väder och vad hästarna behöver. De flesta har tjock päls medan andra är känsligare och behöver täcken, säger Linda Pettersson.

Här finns inget ridhus, men två belysta ridbanor, och ett par gånger om dagen går lektionerna ut på slingrande stigar i skogen.

– Man väljer väl ridsport och hästar för att få vara ute i friska luften, säger ridläraren Paula Dockens med ett leende.

Man väljer väl ridsport och hästar för att få vara ute i friska luften

Den här dagen strålar sensommarsolen, och det är svårt att föreställa sig hur hästlivet ser ut på Skutans gård en mörk och regnig januarikväll. Men det är sällan lektionerna får ställas in eller elever stannar hemma på gund av vädret. Klart det blir lite kyligt ibland, men bar-nen har ju hästarna att värma sig på, menar en pappa.

– Vi saltar och sandar massor och vid riktigt skit-väder passar vi på att flytta inomhus och ha teorilektion, säger Linda Pettersson.

Några planer på ridhus finns inte i dagsläget.

– Men ett tak över skötselplatsen vore en dröm. Det står högt på vår önskelista.

Alla elever rider barbacka tills de har lärt sig att hantera hästen i alla gångarter. Och därför att det är så bra för sits och balans. När eleverna kommit en bit, till nivå 5, får de börja med sadel om de vill.

– Många fortsätter att rida barbacka, de gillar det precis som jag gör själv. Min mamma valde att sätta mig i ridskola här därför att jag hade lite dålig koordination när jag var liten och just därför att man red barbacka. Det är perfekt träning för koordinationen, säger Nathalie Haglund, 21, som blivit kvar på ridskolan sedan dess. I dag som stallchef och ridinstruktör.

– Och min högra hand och stöttepelare i livet, tillägger Linda och kramar om henne.

På lösdriften går skolhästarna i flock och har fri tillgång till grovfoder dygnet runt.

– Frihet är det bästa man kan ge hästarna. Vi vill att våra hästar ska vara nöjda och kunna äta, sova och vila som de vill. Hos oss får hästar vara hästar fullt ut och det gör dem också trygga. Ett budskap man får med sig här, från det att man är liten knatte, är att alltid sätta hästarnas bästa först. Hästarna har inte valt det här livet själva ochdet innebär ett stort ansvar för oss människor. Ibland måste vi kliva åt sidan för hästarnas bästa.

Gårdens hästar har alla olika karaktärer. Många är ponnyer och flera är lite grövre och viktbärande, som ardennern Daffy och kallblodskorsningen Börje.

Många hästar blir gamla på Skutans gård.

– Eleverna blir lite fundersamma när jag berättar att jag också började rida på Mossa. Hon är 27 år nu och går bara en lektion om dagen typ, säger Nathalie Haglund och skrattar.

Tvillingarna Lasse och Lilli, 7 år, borstar sina favoriter Lilla Gubben och Tamara. De har nyss börjat galoppera och ser fram mot ridlektionen.

– Även deras mamma och storasyster rider här. Priserna gör det möjligt. Här får man fyra gånger mer för pengarna, säger deras pappa Olle Grudén som själv funderar på att sitta upp.

Haninge är en av 170 kommuner som har så stora ut-maningar att den har identifierats som så kallat utan-förskapsområde. Grannen Jordbro likaså. Ofta idrotts-svaga områden, särskilt bland tjejer, och få har en naturlig kontakt med ridsporten.

– Många som kommer hit för att titta på djuren har gett upp tanken på att börja rida redan innan de kommer därför att de tror att ridsport är bara för rika människor. Jag tror tyvärr att det är en generell bild av sporten. De blir glatt överraskade när de hör att det kostar ett par hundra, och att det är helt gratis att umgås med djuren. Vi gör verkligen allt för att hålla ridpriserna nere och inkludera så många som möjligt. Här gör varje krona stor skillnad och det nya Fritidskortet kommer helt klart att göra skillnad här, säger Linda Pettersson.

Melonie och hennes mamma Sofie brukar komma till Mulen för att hälsa på djuren. Getterna tillhör favoriterna.

–Melonie älskar att komma hit. Här finns allt så bra samlat och funkar bra så länge det inte är slask, säger Sofie.
– Då blir det jobbigt att ta sig fram med permobilen.

Det här är inget ställe du kommer till för att jämföra dyrast ridbyxor. Här får man vara precis som man är.

Klubben jobbar för att få kommunen att göra en slinga runt sjön där man också kan ta sig runt med rullstol.
– Det skulle ju gynna både oss och de som kommer hit och tittar på fåglar, säger Linda Pettersson.

Buss 736 stannar precis utanför och numera är också den korta vägen upplyst från hållplatsen upp till stallet.

– Vi är rätt omringade av stora vägar här och för att komma till bra ridvägar måste vi korsa Dalarövägen. Det är fullkomligt livsfarligt som det är nu och därför jobbar vi också stenhårt för att få en tunnel under vägen, säger Linda Pettersson.

Att komma till Ridklubben Mulen ska vara som att komma till sitt vardagsrum, en varm öppen famn, förklarar hon.

– Vi vill skapa en personlig och kravlös atmosfär där man kan andas ut och där även farfar kan koppla av och läsa tidningen. Det är så många krav på prestation i övriga samhället. Vi vill att alla ska få känslan att de har gjort så bra som de kunnat och vara nöjda med sig själva. Det gäller både hästar och människor.

Att komma till Ridklubben Mulen ska vara som att komma till sitt vardagsrum, en varm öppen famn

– Det här är inget ställe du kommer till för att jämföra dyrast ridbyxor. Här får man vara precis som man är. Vi finns här för alla elever. Många gånger handlar det om att se till att de får i sig mat och ge tröst och stöd när någon inte vill gå hem.

Linda Petterssons syster drabbades av psykisk ohälsa som ung, något som lärt henne att höja blicken och ta hand om de som har det tufft.

– Jag har lovat mig själv att aldrig blunda för något.