Text: Sofia Johansson Foto: Jeppe Gustafsson/Bildbyrån, Lina Vestman/Ridleder Tiveden

Det enda som hörs är några fåglar som pratar med varandra en bit bort. Det doftar barr. Överallt i den djupa skogen står flera hundra år gamla tallar, den ena grönare än den andra. Det är lite som att kliva in i Ronja Rövardotters Mattisskogen.

Plötsligt hörs dovt hovklapper. På en smal bro vid inloppet till en skogssjö kommer en rad hästar. Men det är varken Mattisrövare eller Borkarövare. Inte heller Ronja och Birk med Rackarn och Vildtoringen. På de här hästarna fladdrar färgglada flugpannband, sadelväskorna är fullpackade och ryttarna är utrustade med både karta och kompass. Snart fylls skogsgläntan av bubblande skratt.

– Det är kul, spännande och mysigt att vara ute i skogen med så många kompisar. Jag har aldrig gjort något liknande, säger Jasmine Johansson, 16, elev på Skällsta Ryttarcenter i Upplands-Bro, nordväst om Stockholm. Hon är en av ridskoleryttarna som tagit möjligheten att testa ett väldigt annorlunda sommarläger – att rida en flera dagars långritt längs Tivedens ridleder.

Det började med att ridskolechefen Susanne Seppälä och stallchefen Heidi Ojaskivi själva ville ge sig ut på ridleden tillsammans med sina hästar.

– Vi blev inspirerade av några stallkompisar för flera år sedan. Sedan dess har vi tänkt att det vore roligt att testa, säger Susanne.

Men det blev inte bara de två. När det dök upp en lucka i ridlägerschemat, väcktes idén om att även ta med elever och ridskolehästar – 30 mil bort.

– Vi kände oss lite modiga när vi planerade detta. Vi har aldrig hört om någon ridskola som gjort något liknande, säger Susanne Seppälä.

Sagt och gjort. I juli anlitades en transportfirma och nio ridskolehästar fick kliva på lastbilen för att börja äventyret.

I området Tiveden, mellan Vänern och Vättern, finns cirka 30 mil ridleder mitt i urskogen. Några sträckor går genom nationalparken och längs stigarna finns en mängd rastplatser och möjligheter att övernatta för både två och fyrbenta.

När Häst & Ryttare hälsar på är lägergänget inne på sin fjärde dag. Under natten har de sovit på CM Ranch i Uggletorp. Medan hästarna har gått ute i gräshagar har ryttarna bott inomhus. Från ranchen har de också fått med sig lunchlådor som packats ner i sadelväskorna, tillsammans med allt annat som kan behövas en dag till häst: Vatten, bestick, servetter, sårvård, handsprit, mediciner, nässpray, en hopfällbar hink och toapapper.

– Och silvertejp. Det är alltid bra att ha, säger Heidi Ojaskivi med ett leende.

Framför sadeln har hon en karta över ridlederna. Längs rutten finns också vägvisare uppsatta för att göra det lätt att hitta rätt. Långritten delas upp i kortare etapper och de många rastplatserna gör det lätt att stanna till och ta paus.

Dagens första break blir efter några kilometer. I en skogsdunge, vid en spegelblank liten sjö, visar skylten ”hästparkering” vägen. Här finns både rasthagar och en vattenhink som kan fyllas direkt från sjön. För den som vill finns det också möjlighet att låta hästarna gå ner och plaska lite i vattenbrynet.

– Det är jättehärligt. Vi rider ofta ut på ridskolan men jag har aldrig gjort någon långritt förut, säger Jasmine Johansson.

Hon tycker det är särskilt häftigt att få uppleva detta tillsammans med hästarna.

– Jag har lärt känna Manne på ett helt annat sätt, och fått en helt annan relation till honom. Det märks hur mycket han gillar att vara ute i skogen, säger hon.

Emma Sabel, 10, är lägrets yngsta deltagare och har den allra minsta hästen, B-ponnyn Romina. Men trots storleksskillnaden har de inga problem att hänga med.

– Det bästa med henne är allt. Hon är snäll, rolig och snabb för att vara så liten. Ibland lyssnar hon bra på mig, men ibland travar hon bara i väg, berättar Emma Sabel med ett leende.

Lägrets äldsta ryttare Jeanette Vallgren, 56, delar äventyret med Kevin Vallgren, 16.

– Det är jättehärligt och roligt att få göra det tillsammans med min son, säger hon.

Jeanette njuter också av att få tillbringa så många timmar på hästryggen.

– Jag har en jätteskön sadel, faktiskt ingen träningsvärk och kan till och med slappna av så mycket att jag nästan somnar.

Förutom den lilla Romina är det en stor blandning av hästar och ponnyer i flocken. Här finns exempelvis Mary-Lou, en korsning mellan islandshäst och nordsvensk, connemarorna Manne och Iggy Pop samt tävlingshästen Vilma.

– Det är kul att se hur de olika hästarna anpassar sig och landar i uppgiften. Det gäller både dem som är lite coolare och dem som absolut inte har gjort något liknande förut, säger Susanne Seppälä.

– Att hästarna går i flock till vardags gör också att de har tagit sig an alla nya intryck och miljöer med ett samlat lugn och snabbt kunnat finna sig tillrätta. Det märks att de är trygga.

Hur förberedda de än har varit, dyker det alltid upp något oförutsett. När det en dag ligger ett träd över stigen tvingas gruppen lämna leden och hamnar i ett kärr.

– Många tyckte att det var otäckt. Samtidigt var det skönt att se att hästarna inte stressade upp sig.

– Man blir också ett team när man löser uppgifter ihop. Det är ett äventyr att rida med karta utan att veta vad som väntar. Terrängen går upp och ner, ibland med ganska branta stup så man får verkligen klara mycket med sin häst, säger Susanne Seppälä.

Hon tycker absolut att fler ridskolor ska våga testa, – Vi kommer att göra om det. Det här är något som deltagarna kommer att minnas hela livet, och som ger väldigt bred hästkännedom. Det är inte så att vi rejsar runt i full galopp. Det är allt runtomkring.

– Vi hade bra sammanhållning redan innan, men den har blivit ännu bättre. Alla får samverka och förstå varandra. Ibland är någon rädd, ibland bryter någon ihop. Då får man stötta varandra, säger hon.

Att anpassa aktiviteterna utifrån hästarnas bästa är en självklarhet på ridskolan, som även till vardags har många uteritter.

– Vi upplever att hästar som både vistas mycket ute i hage, rids mycket ute och får varierande uppgifter i olika miljöer tenderar bli trygga och enkla att hantera. Det är en dröm när det kommer till lektionshästar.