Text: Sofia Johansson Foto: Sigge Fabiansson/Equisport

Hon är som ett sprudlande yrväder. Eller som en flaska kolsyrat vatten som skakats precis innan den öppnas. Hela hon bubblar så mycket att det nästan svämmar över, fylld av energi, engagemang, målmedvetenhet och mod. Jenny Glebenius, 26, är ridlärare och tävlar både dressyr, hoppning, fälttävlan och working equitation (WE). I år är hon också en av deltagarna i Svenska Ridsportförbundets satsning Ryttarutveckling nivå 4 – ATG-talang.
– Min stora dröm är ju att bli så bra som möjligt på något inom ridsporten. Antingen som ryttare eller som världens bästa ridlärare, säger hon.
– Men det allra viktigaste är att det ska vara kul. Det är ju därför vi håller på med hästar.

Med en mamma som är ridlärare var det ganska naturligt att hästarna tidigt blev ett stort intresse. Jenny fastnade snabbt för hoppningen.
– Jag har alltid gillat fart och fläkt. Mamma sa att jag absolut fick tävla i hoppning, men att jag också måste träna och tävla dressyr innan jag valde gren.
Det är hon tacksam för i dag.
– Dressyren är verkligen så viktig. Man behöver den för att bli bra i hoppningen. Lägger man ner tid på den blir allt så mycket lättare. Det är ju mycket roligare när saker är enkla, i stället för att hela tiden gå runt och tycka att allt är svårt.

Den första kärleken var B-ponnyn Aladin som familjen hyrde.
– Han var genomsnäll. Med honom gjorde jag allt bus. Jag red mycket barbacka och hade så kul. Han la verkligen grunden till min nyfikenhet i att göra allt ihop med en häst.
Den första egna ponnyn hette Nemo. Från början var det tänkt att han skulle bli ridskolehäst, men i stället hamnade han hos Jenny. Det tog ett tag innan de klickade.
– I början tyckte jag inte alls om honom. Jag var livrädd och vågade inte rida ut. Men efter ett par månader var jag jättekär i honom.
Även om Jenny redan då var mycket ute i skogen och hoppade alla stockar hon hittade tog det många år innan hon fastnade för fälttävlan.
Planen var att hon och Canela skulle kvala till Breeders Trophy i hoppning, men på grund av en skada missade de flera chanser. När skadan väl var läkt fanns det inte så många tillfällen kvar.
– Då testade jag att debutera fälttävlan istället och råkade kvala in med Canela, säger hon.

En ny gren gjorde att det blev mycket nytt att lära sig.
– Jag visste väldigt lite. När jag gick banan inför terrängstarten frågade jag varför det stod samma nummer på flera hinder. Jag fick lära mig att det var olika hinder för olika klasser. Men vid starten fanns ingen tvekan.
– Då kändes det så enkelt, säger Jenny och berömmer sitt modiga sto som hon tycker påminner om en stark tjej med röda flätor.
– Canela är extremt mycket som Pippi Långstrump: ”Det har jag aldrig provat, så det klarar jag säkert”, säger hon med ett leende.
I finalen i Breeders Trophy tog ekipaget överraskande hem segern. Några år senare representerade de Sverige på unghäst-VM. Nu är målet att klättra högre i klasserna.Men vem hade trott att hon skulle nöja sig med det?

I samband med en inställd terrängträning kollade Jenny upp om det fanns andra träningar i närheten. Hon hittade en – i WE, en gren som hon aldrig provat på.
– Men jag visste att min andra häst, Libertys Akrobat, är bra på att stå still och har en grym galopp.
Det räckte för att de skulle testa.
– Jag ville göra något nytt och då blev det bara så, och han verkar gilla det, säger Jenny och fortsätter:
– Det viktigaste för mig är, till hundra procent, att hästarna tycker att det är roligt.

Efter två WE-träningar gjorde de sin första start och slutade trea. Sedan dess tävlar hon nu i WE, dressyr, hoppning och fälttävlan. Att bara välja en gren verkar inte vara hennes grej. Hon tycker snarare att många ryttare gör det valet alldeles för tidigt.
– För mig är det hästen som bestämmer. Även om jag köpt en hopphäst kan det visa sig att den efter ett tag inte längre vill hoppa. Då får man testa något annat. Nu kommer jag rida WE ett tag så får vi se sen. Som sagt, det viktigaste är att man har roligt.
Det går inte att låta bli att undra. Vilken är din nästa gren?
– Hahaha. Jag tycker ju om att rida ut så det kanske blir distans. Det verkar både kul och lite mysigt, både för ryttare och hästar.

2025 är Jenny Glebenius en av deltagarna i Svenska Ridsportförbundets ryttarutvecklingsprogram, nivå 4 och en av årets ATG-talanger inom fälttävlan.
– Det känns som en bekräftelse på att jag har kommit en bit på vägen och det är såklart väldigt roligt och inspirerande.
– Jag är extremt duktig på att sätta press, men jag försöker att hela tiden tänka att jag framför allt tävlar mot mig själv och att mitt mål är att jag ska vara bättre än jag var sist.

Det är svårt att se vad som kan stoppa henne. Inför unghäst-VM startade hon en insamling på Facebook där hon bad om hjälp.
– Jag behövde göra något drastiskt och blev så glad för det var så många som engagerade sig. Det ledde till att jag fick råd med allt.
– Ekonomin är väl min akilleshäl. Jag skulle behöva tävla mer för att nå längre, men har inte de pengarna så jag lever mest på snabbmakaroner och nudlar. Jag köper inga märkeskläder. Mina ridbyxor är över tio år gamla. Många har dyra lastbilar. Jag har en enkel transport som vi har haft i 15 år.
Hon hoppas att eleverna på ridskolan kan se henne som en förebild och inse att man inte alltid behöver köpa det senaste.

Att plugga häst är något som Jenny Glebenius nästan alltid gjort. Hon började med att gå ridsportgymnasium och gick sedan beridarprogrammet på Flyinge. Efter det har hon studerat till ridlärare på Hästsportens Folkhögskola i Strömsholm.
– Att jag har kommit någonstans är mycket tack vare mina utbildningar och all den kunskap de har gett mig. Det är inte alltid man kan rida för tränare och då får jag utgå från den kunskap jag har samlat på mig.

Drömmen om att jobba som ridlärare har hon haft sedan hon var liten. Hemma på kylskåpet sitter en bild där hon som femåring skrivit vad hon ville göra när hon blev stor.
– Jag ville bli hästskötare och lära barn att rida.
Idag är det just vad hon gör – och hon älskar ridlärarjobbet.
– Jag är social och trivs med människor och vill använda kunskapen jag har, och dela med mig av den till andra. Jag vill att det ska vara roligt att rida och då är det ju jättekul att jobba på ridskola.
– Det bästa är när jag får komma in i ridhuset och hälsa på alla människor och hästar. Då får jag lyssna när de berättar om allt från agilitytävlingar till uppkörningar.
Ridlektionerna ger också mycket tillbaka.
– Det finns sjukt mycket kunskap att hämta på ridskolor. Jag har jättemånga privatryttare som sagt att de önskar att de lyssnat mer på teorilektionerna. Då hade de haft mer kunskap och fått det lättare när de köpt egen häst.