Text: Sofia Johansson och Julia Navrén Foto: Roland Thunholm

Himlen är täckt av grå moln och regnet hänger i luften, men så fort vi öppnar bildörren och möts av ljudet av countrymusik är det som att världen får lite mer färg. Det vimlar av cowboyhattar, boots, skjortor, jeans och långa chaps med fransar. Det känns avslappnat och lite som att kliva in i en av scenerna i en westernfilm.

Platsen är Sanden Ranch som ligger utanför Ärla i Södermanland och den här dagen är det dags för världspremiär för lätta klasser i reining i Svenska Ridsportförbundets regi. I andra länder går det nämligen inte att tävla i reining förrän du nått svår klass.

En av dem som värmer upp är Emilia Hildenborg, 16, som från början mest ridit dressyr och hoppning. När hon besökte ranchen första gången blev hon nyfiken.
– Jag tyckte att det såg kul ut och ville prova, säger hon.
När hon fick testa en av ranchens quarterhästar gav det mersmak.
– Jag tyckte att det var jättespännande och började sedan med min egen ponny.

Sedan dess har hon kombinerat de olika grenarna. Dagen före reiningen tävlade hon och ponnyn Taurmore Silver hoppning på Sundbyholm. Men nu är hoppsadeln och ridstövlarna utbytta mot westernsadel och cowboyboots. Men det klurigaste är inte själva utrustningen utan att anpassa ridningen.
– I början var det jättesvårt att låta bli att ta något i tygeln. Jag är van att man ska rida med kort tygel och mycket i handen och i reining ska det verkligen vara helt lång tygel, säger hon och fortsätter:
– Men när jag har kommit in i det är det ganska skönt att rida utan något i handen. Nu tycker jag att det blir trevligare.

Markus Henriksson, 8, har ridit i tre år. Han började med engelsk ridning, men nu är westernridningen det bästa han vet.
– Jag har hoppat men det här är roligare, säger han.
Det som gör det kul är att det känns mer som att man löser uppgifter tillsammans när man rider.
– Man är mer med sin häst, säger han.

Lotta Wisén driver gården Sanden Ranch tillsammans med familjen. Hon är tävlingsryttare, reiningtränare och aktiv i Svenska Ridsportförbundets reiningkommitté. Hennes önskan är att fler ska upptäcka grenen och den här dagen betyder mycket för henne.
– Så himla ballt och superkul med så många olika hästar och nyfikna människor i alla åldrar, säger hon.
– Helt plötsligt öppnas det ju upp för alla, oavsett nivå och förkunskaper. Lätt klass är verkligen för alla typer av hästar och ryttare. Det man behöver för att vara med är en häst eller ponny och en nyfikenhet på sporten.

Reining beskrivs ofta som westernridningens dressyr. Den har sin grund i boskapsskötsel men blev sen en tävlingsgren i USA. Nu upplever hon att intresset växer även i Sverige och att grenen lockar olika typer av ryttare.
–Det kommer nyfikna från alla håll och både hopp- och dressyrryttare vill testa. En del lockas nog av kulturen runt reiningen. Många vill nog vara lite cowboys i smyg, säger Lotta Wisén.

Lotta Wisén hoppas nu att även ridskoleryttare ska få chansen att testa.
– Vi krigar ut information, har prova-på träffar och vill få fler ridskolor att upptäcka reining, säger hon.
Under hösten besöker hon flera föreningar för att visa att det går att genomföra med alla sorters hästar och ponnyer och utan särskild utrustning och att den går utmärkt att kombinera med andra grenar.
– Jag blir så glad när folk hör av sig och vill att jag ska komma och jag hoppas verkligen att jag kan inspirera, Något som Lotta Wisén vill lyfta fram är hur häst och ryttare jobbar tillsammans.
– Grejen med reining är kommunikationen mellan häst och människa. Vi visar ju våra hästar på en lös tygel och det handlar om att kommunicera med hästen på ett annat sätt än man kanske är van vid.

Dottern Lea Wisén, 14, är en av dem som växlar mellan grenarna och tävlar både reining och hoppning.
– Jag har mycket nytta av reiningen i hoppningen. Man lär sig att pricka mitten direkt och kommer man lite snett måste man trycka undan hästen med benen. Jag tycker att det är jättebra att variera. Om man kan tycker jag att man ska rida båda, säger hon.