Hopptränaren Maria ”Mia” Grane har sin bas hemma på Hammarö utanför Karlstad. Där möter hon vecka elever på olika nivåer som hon coachar och hjälper med tränings- och tävlingsupplägg. Entusiasmen går inte att ta miste på. För den rutinerade hopptränaren är engagemang och noggrannhet två nyckelord.

– Och petig. Många tycker nog jag är lite väl petig, säger hon och skrattar.

Det händer ofta att Mia Grane följer med eleverna på tävlingar runt om i landet.

– Det är jättekul att se att det vi tränar på gör nytta på tävlingsbanan, säger hon.

Kan hon inte vara på plats fysiskt får hon filmer skickade till sig så att hon ändå kan vara delatkig.

– Det hjälper även att se vad vi behöver träna mer på. Det är lättare att se det på tävling än på träning.

Vid Svenska Ridsportförbundets årliga ryttargala 2021 fick hon ta emot priset som Årets tränare. Enligt motiveringen har Mia Grane förmågan att utgå från det bästa hos varje ekipage och få eleverna att hitta sina egna drivkrafter. Hon har själv tävlat på Grand Prix-nivå och i sin roll som tränare utbildat elever upp till de högsta klasserna.

Men det viktigaste för Mia Grane är dock inte att eleverna hon tränar tävlar på högsta nivå.

– Det handlar mer om att utveckla ungdomar till goda ryttare med ansvar för sina hästar. Jag försöker hela tiden få eleverna att bli bra hästmänniskor. Det är inte bara vid själva ridningen som träningen sker, det är allt det där andra runt omkring också, säger hon.

Ett stort och svårt hinder för många elever är rädsla, enligt Mia Grane. Som tränare understryker hon därför hur viktigt det är att eleverna litar på henne och känner sig bekväma. Därför är det ­viktigt att aldrig bygga för svårt eller högt när det kommer till olika hoppövningar.

– När jag vet att både ryttare och häst klarar av det kan jag bygga lite svårare än vad ryttaren kanske tycker att den klarar av. Men det måste finnas ett förtroende, säger hon.

När det kommer till träningar, poängterar hon också vikten av att ta hänsyn till hur ryttarna mår rent mentalt.

– Om någon elev inte är på humör, det kanske har hänt något eller bara trötthet, är det viktigt att det kommer fram innan träningen startar. Det blir mycket bättre för både mig, ryttaren och hästen.

Om någon elev inte är på humör är det viktigt att det kommer fram innan ­träningen startar.

För Mia Grane har hästarna alltid funnits där. För henne började det i tidig ålder då pappa, Hans-Eric Grane, drev ett ponnystuteri. Han var en av de första som började importera hästar från England och gården var full av liv. För Mia Grane var det där, på Lunnebacken, som intresset väcktes till liv.

Hon minns hur gården fylldes av liv under somrarna.

– Ibland var det upp emot 100 hästar på somrarna, med stora ridläger. Där började mitt stora hästintresse, säger hon.

Men det var inte självklart att det var ridningen som först lockade. I början ville hon mest leda ponnyerna, men blev så småningom tuffare. En av hennes första tränare var en något äldre militär.

– Han tyckte väl vi var gulliga små ryttare bara. Det gjorde mig irriterad. Jag ville ha något konkret som jag kunde fortsätta träna på, säger hon.

Mia Grane fick möjlighet att rida många olika hästar och jobbade hårt för att bli en bättre ryttare. När hon red D-ponny fick hon möjlighet att tävla på hög nivå.

– Jag red den första svåra hoppningen som arrangerades i Sverige och fick pris, berättar hon.

Efter gymnasiet åkte Mia Grane till USA för att jobba i ett stall. När hon kom hem igen fortsatte tävlandet. Hon red in unghästar, tävlade unghästchampionat och kvalitetstävlingar och tävlade upp till 1,50 Grand Prix.

En av de hästar som gjorde allra störst intryck på henne var Eudanum Glengordon.

– Han var egentligen inte en 1,50-häst men ändå var han det på något sätt. En riktig superhäst som jag aldrig glömmer, säger hon.

Vad är det som gör en häst till en superhäst?

– Framför allt är det huvudet, den måste ha rätt inställning och vilja hoppa felfritt. Personligen tycker jag om hästar som är pigga och lite själv­gående med framåtbjudning.

När Mia Grane så småningom beslutade sig för att sluta tävla aktivt satsade hon helhjärtat på tränarrollen. Till en början var det mer som en bisyssla för att ha lite extra försörjning.

– Det föll sig ganska naturligt då jag alltid ridit och hjälpt folk i min närhet.

Bisysslan blev dock långvarig. Hon har nu varit tränare i 25 år och brinner fortfarande för sitt jobb.

– Först och främst älskar jag hästar. Dessutom är det är inspirerande att se utvecklingen hos eleverna, när han eller hon plötsligt förstår varför. Det är även kul att se hur hästarna utvecklas och att försöka få folk att förstå, vilket inte alltid är så lätt, att hästarna inte är dumma när de gör vissa saker. Man får bara försöka förklara på ett annat sätt. Jag säger hela tiden ”hästen är aldrig dum, den förstår bara inte”.

Som tränare har hon även egna förebilder. Några av dessa är tränare som hon själv har ridit för och som stöttat henne genom åren. Bland annat lyfter hon Lennart Lindelöw, Lasse Parmler, Rob Ehrens, Pether Markne och Henk Nooren som särskilt betydelsefulla för henne.

– Det är så viktigt att ha rätt hjälp. Jag har mycket att tacka de kompetenta tränarna jag fått hjälp av, säger hon.

Jag har mycket att tacka de kompetenta tränarna jag fått hjälp av.

Det som började som en bisyssla har nu pågått i cirka 25 år. Och hon har inga planer på att sluta.

– Jag kommer hålla på så länge jag tycker det är roligt och så länge någon uppskattar det jag gör. 

Därför blev hon Årets tränare 2021

”Hon har utbildat elever till de högsta klasserna i hoppning, och själv ridit Grand Prix (1.50). Maria är en rutinerad och inspirerande tränare som helhjärtat engagerar sig i varje elev. Med en långsiktig plan utvecklar hon ungdomar till goda ryttare med känsla och ansvar för sina hästar. Hon stöttar med tränings- och tävlingsupplägg och coachar sina elever på tävlingar. Maria Grane utgår alltid från det bästa hos varje ekipage, hjälper dem övervinna hinder, hitta sina egna drivkrafter och ta sats mot nya höjder.”