Maria Gretzer tycker att banorna vid de senaste Olympiska Spelen varit otroligt vackra. Inte minst i Tokyo, där Santiago Varela också var banbyggare. Annat kunde det vara förr när hon själv red OS, 1992, 1996 och 2000.

— I Sydney var det väldigt fina hinder, men i Barcelona var det asfula hinder. Någon konstig modern konstvariant, säger hon.

— I Atlanta var det väl också ganska fint men där gick det inte så bra så den banan har man väl förträngt lite. Vi kom på mitten där hela laget. Vi tog oss inte till final, ingen tog sig till final.

Paris tycker hon ändå är lite extra med textskyltarna som berättar vad hindret står för. Skyltarnas plockas bort efter bangång, men för den som hinner läsa blir det en liten snabblektion om Frankrikes kultur och historia.

— Ryttarna tänker ju inte på det när de rider, men om det hade varit tråkiga fula hinder tror jag man tänker på det, säger Maria Gretzer.

Måndagens hinder handlade bland annat om art deco under la belle epoque, turismen i Paris, 1800-tals konstnären och bohemen Henri Tolouse-Lautrec, att paradgatan Champs Elysees har 300 000 besökare om dagen, att porslin från Limoge är världsberömt och att operan i Paris grundades av solkungen Ludwig XIV, han som byggde slottet i Versailles.

Miljö och klimat har också fått sin plats. Vid Mont Blanc-hindret gick det att läsa att bergsmassivets glaciär har sjunkit ner 200 meter sedan 1860. Vattengraven var tillägnad Jacques-Yves Cousteau, den legendariske oceanologen och dokumentärfilmaren, som ägnade hela sitt liv åt att skydda livet i havens djup. Hans arv förvaltas nu av Costeau Society.

Vad finalbanan kommer att berätta återstår att se.