Annons
Annons

Årets tränare gör kunskap kul!

Catrin Henriksson är Årets tränare 2022! Priset delades ut på Ryttargalan den 23 november av Maria Eriksson, ordförande i Ridskole- och Utbildningssektionen.

Foto: Mikael Sjöberg

”Årets tränare” Catrin Henriksson beskriver sig som en helt vanlig tränare som kämpar på i det tysta. Men så vanlig är hon nu inte. Hemma på Dressyrgården i Våxtorp går god ridning hand i hand med fika, egna serier och minigalor.

Catrin Henrikssons dröm var att bli tävlingsryttare. Men när hon insåg vilka resurser som krävdes lade hon drömmen åt sidan och satsade helhjärtat på att bli tränare på heltid.

Idag driver hon som B-tränare och dressyrdomare en väletablerad anläggning i södra Halland med en trogen bas elever och ett lika hästvänligt som människovänligt system. Det sociala står högt i kurs på Dressyrgården.

— Jag försöker sprida tanken att dressyr och kunskap är kul, säger hon.

När hon köpte sin gård år 2000 var det en jordgubbsodling. Nu finns där ett ljust fint ridhus, en utebana med dressyrstaket och ett stall med 12 boxar samt övernattningsrum för elever. Vägen har gått genom långt hårt arbete utan några genvägar via egen hästfamilj eller förmögenhet.

— Jag har skapat allt själv, som hon säger.

Jag försöker sprida tanken att dressyr och kunskap är kul!

Alla som vill ha hjälp är välkomna, oavsett nivå. Enda kravet är egen häst eller ponny, fjording likaväl som ett flott halvblod. Och att verkligen vilja lära sig. Bland eleverna finns nybörjare såväl som tävlingsryttare på hög nivå. Till exempel fälttävlansessen Ebba och Henrik Andervik.

— Jag anpassar mig helt efter varje ekipage. Vissa elever tävlar inte alls. Ryttarens plan styr mitt arbete, säger Catrin Henriksson.

Hennes system vilar tryggt på den traditionella utbildningsskalan kombinerat med regelbundna programträningar. Men för att locka fram det bästa ur eleverna tar hon till en del annorlunda knep. I 70-procentsklubben får alla ett schabrak med en Swarowskisten för varje tävling på minst 70 procent. På den egna galan delas utmärkelser ut i kategorier som flitigaste elev, bästa utveckling och årets stjärna. Det ordnas tävlingar som God Ridning, Sommardressyr, Stjärndressyr och Sikta mot Stjärnorna. Givetvis tävlas det utklätt till påsk och halloween och till programträningarnas gemensamma fika bakar Catrin själv bullarna. Överhuvudtaget är grejen med att äta tillsammans, på gården eller på restaurang, viktig för henne. Något hon har med sig från några år i Frankrike.

— Jag ville skapa något liknande här hemma, säger hon.

När Catrin Henriksson växte upp i Rävlanda utanför Göteborg var ponnyridning och senare ridskola det enda som stod till buds. Var den hästtokiga genen kom ifrån har hon ingen aning om. Ingen i släkten höll på med hästar.

Bollebygd Ridklubb blev hennes nav i tillvaron.

— Jag var väldigt aktiv i klubben och var ungdomsledare i många år. Men någon egen häst blev det aldrig. Jag red och skötte alltid andras hästar, berättar hon.

Efter gymnasiet jobbade hon på Volvo Lastvagnar, fick ett stipendium från Lions till en ridledarkurs och höll helglektioner på ridskolan. Ett år senare bar det av utomlands.

— Jag ville lära mig språk men inte passa barn och städa, så jag sökte hästjobb och hade jättetur. Jag fick jobb som beridare på ett dressyrstall i Madrid hos Phillipe Davenport, en amerikans dressyrtränare och domare.

(Dressyrinriktningen berodde på ridskoleponnyn Connor som alltid drog ner huvudet i hoppning så att Catrin trillade av. Hon provade dressyrtävling istället, vann direkt och tänkte ”det här är jag bra på”.)

Efter Spanien bar det vidare till Frankrike och tränaren Jean-Claude Chéret och domaren Isabell Judet som då var lagledare för det franska laget. Anläggningen var något av ett nav i fransk dressyr. ”Alla” kom dit. Och självklart åts det tillsammans.

— Jag hade ingen aning, men jag kom rakt in i smeten. Jag red in, tränade och tävlade och vann de franska championaten för 4- och 5-åringar.

Anläggningen var också tävlingsplats. Som den arbetsmyra Catrin Henriksson är blev hon ansvarig för sekreteriatet och knöt ytterligare kontakter. Till exempel Anky van Grunsven och Sjef Jansen som värvade henne som stallchef. Året var 1994, Anky van Grunsven hade vunnit VM på Bonfire och fått sitt stora genombrott. Catrin Henriksson basade över stallet och alla anställda och trivdes bra men stannade bara i ett år. Ansvaret blev för tungt.

— Jag är duktig på att administrera och var van vid att jobba från 6-22. Men att hela tiden se till att alla andra gjorde sitt jobb blev ett stressmoment. Jag hade varit ute i sex år och kände att det var dags att skapa något nytt hemma i Sverige.

Riktigt vilken planen var visste hon först inte. Hon hade lastbilskörkort och fick jobb på provbanan på Volvo Lastvagnar. Där blev hon kvar i fem år, kunde köpa sina två första egna hästar och drog igång sin träningsverksamhet.

— Jag är en tävlingsmänniska och ville tävla. Men så trillade jag av min egen häst, fick en whiplashskada som påverkade mig mycket.

Hos van Grunsven hade hon också sett vilken enorm apparat det var att tävla proffesionellt. Hon tog ett beslut och började leta gård med Frankrike som förebild.

Idag får hon belöning varje gång hon ser ett ekipage utvecklas. Utnämningen till Årets tränare värmer extra.

— Jag är rörd och stolt. Jag är bara ju en helt vanligt tränare som jobbar på i det tysta, säger Catrin Henriksson.

Nomineringen av Catrin lyder:

Catrin Henriksson välkomnar alla och utgår alltid från både häst och ryttares förutsättningar och förmåga. Med stort engagemang får hon eleverna att våga utmana sig själva, ständigt med olika arrangemang, inte minst sociala, på schemat. Hon gör dressyr roligt.

Alla kan nominera kandidater till Årets tränare. Referensgruppen för ridlärar- och tränarutbildningen gör sedan ett urval varefter Ridskole- och Utbildningssektionen utser en vinnare.

Publicerad:

Aktuellt